Hoppa till innehåll

- - - - -

Ane Brun - Spår för spår: Do you remember



Studio 7-2011:
Inför sitt fjärde studioalbum, It all starts with one, ville Ane Brun skriva låtar på ett nytt sätt och med helt nya verktyg. Producenten Tobias Fröberg hjälpte henne på vägen och bidrog till att albumet fick ett unikt sound.


Ane Brun är en artist som aldrig står stilla. Hennes fjärde studioalbum, It all starts with one, markerar också det ett perspektivskifte. Men är det en rörelse bort från någonting eller fram mot någonting?

Ane blir tyst en stund innan hon börjar utveckla ett resonemang som istället beskriver en ickelinjär process.

AB: Både och tror jag. Jag känner att det är som en cirkelrörelse. Jag rör mig bort och så kommer jag tillbaka och varje gång jag kommer tillbaka kanske jag är närmare sanningen.

Om citatet vacklar mot både tror och kanske så finns det inga tveksamheter när Ane sammanfattar produktionen.

AB: Det är definitivt det roligaste jag gjort. Det började redan när jag skrev. Jag hade sånt flyt att jag inte var helt medveten om att det var jag som hade skrivit en del låtar när jag lyssnade på dem. Samma sak när vi spelade in. Som trance. En total närvaro. Som om alla i studion var uppkopplade till samma stjärna, och vi har firat den här skivan så många gånger redan för att vi tycker så mycket om den.

Bifogad bild: AneBrun_portratt-1.jpgAne Brun och Tobias Fröberg fick äntligen göra den där plattan båda hade längtat efter.

Nytt sätt att skriva
Ane Brun skrev större delen av materialet i vintras men redan då hade hon och producenten Tobias Fröberg gemensamt tagit fram ett antal nyckelord för produktionen, de flesta abstrakta. Som ett sätt att närma sig dessa började hon skriva på ett nytt sätt. Eftersom Ane är en driven gitarrist som kan uttrycka sig på sitt instrument blir det i normala fall färdiga arrangemang där gitarrspelet många gånger låser fast en struktur.

AB: Det nya var att jag skrev med tanken på att text och melodi skulle kunna stoppas in i andra sammanhang, och där kan man väl säga att jag ville komma bort från mitt vanliga sound.

Öppnare och mer skissartat – Ane kallar det att skriva med verktyg som hon inte har haft tillgång till tidigare, och en del på piano
istället för gitarr, men också med en ny metod i verktygslådan.

AB: Jag sätter mitt Pro Tools på inspelning och så får det rulla på medan jag bara sitter och spelar. Sedan går jag tillbaka och lyssnar igenom processen och det fungerar väldigt bra.

Den sista timmen av en färdig session innehåller oftast alla komponenterna och de sista fem minuterna är i princip låten. Det är också först där som Ane släpper fram hantverkaren i sig. Innan det går det mesta på intuition.

Ovanligt okomplicerad
Do you remember är första singeln från albumet. För att vara en Ane Brun-låt känns den ovanligt okomplicerad på ett sätt som många 50-talslåtar kan vara. Den är svängig, rakt på, bekymmersfri och känns så naturlig att den borde ha skrivit sig själv.

AB: Jag skrev den en förmiddag innan jag skulle gå på ett möte. Sen kom jag tillbaka och lyssnade på inspelningen och kände att det var rätt coolt. Så jag fortsatte och så var den klar på kvällen. Ibland händer det att det går så snabbt men det kan också vara skitsegt ibland.

Ane skrev den med bara en enkel rytm på E-strängen som grund och såg den med tanke på textinnehållet som en ganska sorgsen folklåt. Tobias Fröberg hörde trummor istället och placerade låten på dansgolvet.

AB: Jag har alltid önskat att jag kunde göra en låt som svängde, som en Nina Simone-, Aretha Franklin- eller Art Blakey-låt. Och det var inte jag som skapade idén, det var Tobias, men när jag stod och sjöng så kände jag faktiskt att jag äntligen hade fått den där låten.

Tobias Fröberg satte inte bara dansskorna på Do you remember, han skapade också ett unikt sound till albumet. Det låter stort, och det är mycket rum, men det är långt ifrån skapat med den vanliga reverbväggen. Reflexerna är mjukare och kommer från ett större och mer diffust avstånd – som om musiken befann sig i ett stort tält och bara studsade lätt mot tältduken. Tillsammans med den udda sättningen: två trummisar, keyboards och Anes sång, skapar det en sorts overklighet.

TF: När jag producerar musik så vill jag göra plattor som är i en egen värld. Man går in i den världen och stannar där tills plattan är slut.

Fantastiskt mixerbord
Om det går försöker Tobias Fröberg utnyttja äkta rumsklanger, ofta genom distansuppmickning tillsammans med reverb, bandekon och speciella mikrofoner, för att på det sättet skapa unika ljudvärldar. Hans första idé till Ane-plattan var att bara använda bandmikrofoner.

TF: Det är en vacker tanke och alla som vet nånting om mickar förstår åt vilket håll jag ville, samtidigt som det är lätt att inse att det inte är genomförbart …men nästan.

Bifogad bild: AneBrun_div-3.jpgEn del av Tobias Fröbergs imponerande samling bandekon.Tobias motiverar sitt val av studio: Conny Walls Gig på Söder i Stockholm:
TF: Conny är grym och han är lika äventyrlig i sina uppmickningar som jag är, fast mycket mer noggrann. Dessutom har han ett fantastiskt mixerbord (Trident London) som låter som en bandmick i sig, ett grymt kök som jag håller som ett av stans bästa inspelningsrum och en gammal EMT 140-plåt som jag bara älskar. Jag är inte särskilt förtjust i diskant och Trident-bordet är otroligt musikaliskt och mjukt.

En annan anledning till att man valde Gig är att man kunde boka en månad i sträck, och kanske viktigast av allt: Ane trivs i studion.

TF: Linus Larsson, jag och Ane mixade sedan i min studio på mitt Calrec-bord, som dels tog fram den rätta mullriga basen och på samma gång lyxade till diskanten något.

En bra skiva står på tre ben, menar Tobias: soundet, låtarna och framförandet, och om inte soundet berättar samma sak som låtarna eller framförandet så blir det, enligt honom, bara en jävla skitplatta, och det är han inget bra på, säger han.

Det fanns också en avsikt med bandets sättning som gick bortom hur det skulle låta.

– Jag ger ju själv ut plattor och turnérar på egen hand och vet hur jobbigt det kan vara med band. Man har en låt som man skrivit på piano eller gitarr, och så börjar man lira, och basisten börjar lira med trummisen och det egna rummet krymper och man sjunger starkare och starkare, och vips är låten man skrev borta. Därför hade jag ingen basist utan två trummisar istället. Då var de tvungna att spela med henne, med hennes röst och frasering.

Eftersom Tobias inte gillar närmickning valde han och Conny en sparsam linje: ett stereopar på varje trummis och en bandmick framför baskaggen, ett ambience-par i Gigs kök, en mick på Ane och två på Martin Hederos keyboards.

Dynamik var nyckelordet och ambitionen var att bredda uttrycks-paletten från ett uttryck till så många som låtarna och Ane själv krävde. Om låtarna spretade så skulle soundet vara den sammanhållande faktorn, vilket skapades dels med mickningen, dels genom att allt var hela bandtagningar.

TF: Vi hade ju inte ens bas utom på en låt, men vi hade bas i trummorna och i Hammonden när vi spelade in den och vi hade en Minimoog på en låt, men där har du hela rummet.

Bifogad bild: AneBrun_div-6.jpgConny Walls magiska kök. Med öppna dörrar till inspelningsrummet fångades ambiensen.
Bifogad bild: AneBrun_div-7.jpgGigs Hammond satte sin prägel på soundet i händerna på Martin Hederos.
Bifogad bild: AneBrun_div-4.jpgKlein und Hummel-monitorer och Chandler-mixer hos Tobias Fröberg.
”Rummet var fullt”
En ljudbild är ett nollsummespel. Den fylls både av vad som finns och inte finns, och i det här fallet skulle det visa sig att luften i rummet, delayerna och reverben, gjorde det svårt att addera saker till grunderna. Detta trots den mycket sparsamma sättningen och trots att inget var komprimerat förutom Anes sång.

TF: Det kändes bara klumpigt. Så fort vi plockade upp sessionerna i min studio upplevde man att rummet var fullt.

Därför innehåller produktionen väldigt lite av det rutinmässiga att addera nya instrument eller stämmor efter hand. Istället har Tobias arrat med delayer och reverb, med rummet. Soundet utgick också enbart från Anes röst, inga trummor, inget annat.

TF: Jag var väldigt noggrann med Anes sångsound så att ekoreturerna, studsarna, skulle ligga rätt. Ofta hade vi två Rolandbandekon på hennes röst samtidigt.

Ett genidrag var att Tobias och Conny spelade in effekterna, och inte bara det, de gick dessutom ut i lyssningen så att Ane och musikerna befann sig i den färdiga ljudbilden hela tiden – inget torrsim som skulle poleras upp först i mixen – vilket också bidrog till att alla musikaliska insatser är ett med ljudet. Anes egen bild av sin sång på plattan är att den är som en kula som hänger mitt i rummet.

Det är på många sätt en mycket speciell produktion.
TF: För mig och Linus Larsson, som mixade, blev det som ett examensprov. Jag vet inte hur många plattor han och jag har gjort genom åren, och det här är stora ord, men vi kände att nu ska vi ta allt vi lärt oss under åren och koka ner i produktionen.

Bifogad bild: AneBrun_div-5.jpgOutboardrack i Tobias Fröbergs studio: Teletronics, Manley, Chandler, Api… det kunde ha varit mycket värre.

Bifogad bild: AneBrun_div-1.jpgDe mjukare träsargarna bidrog starkt till den välplanerade ljudbilden.

Ömsesidig beundran
Vi sitter i Gigs kontrollrum. Det är första gången Ane Brun och Tobias Fröberg ses på över en månad och intervjuerna är gjorda i glappet mellan två USA-resor. För två dagar sedan kom Tobias tillbaka från New Orleans, där han producerat Theresa Andersson. Om två dagar åker Ane till Kalifornien för att fullfölja turnén med Peter Gabriel. Båda försöker sammanfatta produktionen och om man letar efter ömsesidig beundran har man kommit till rätt ställe.

TF: Jag fick frågan för flera år sedan, vilken platta jag helst av allt skulle vilja göra, och svaret var: att producera Ane Brun.

AB: Med Tobias är det inte bara det tekniska, utan också hur han sätter en stämning, hur han sätter ihop ett band och att han är väldigt positiv. Det är mycket det som gör att det är så skönt att jobba med Tobias.
Många gånger säger man att stora album föds ur motsättningar och konflikter men här är det som bortblåst.

TF: Jag tar väldigt sällan strider i studion, inte för att jag är konflikt-rädd utan för att jag inte vill slösa energi på fel saker. Jag vet ju vad jag vill ha ut, men det finns så klart flera olika vägar att ta för att komma rätt, och det är ju dessutom så att jag inte alltid har rätt.

AB: Om jag skulle stå och svälja någonting som jag inte ville, då skulle jag inte sjunga bra. Då skulle jag bli trotsig.

TF: Vi har stora egon båda två och skulle säkert våga bråka men vad skulle det tjäna till? Jag är bara tacksam över att ha fått jobba med Ane. Hon kunde gjort den här plattan med vem som helst men vi hade turen att hon valde oss, och i den här produktionen skulle inget, absolut inget, få stå i vägen för henne.
Efter att ha låtit det här sjunka in fortsätter Tobias Fröberg:
TF: Fast det är klart, är man Phil Spector och har pistol kanske det är ett annat läge.

Bifogad bild: AneBrun_div-2.jpgTvå mycket nöjda, gamla vänner i Gigs kontrollrum.

SPÅRLISTAN: Do you remember

Bifogad bild: press_2-foto;-Knotan.jpg
Artist: Ane Brun
Låtskrivare: Ane Brun
Studio: Gig
Produktion: Tobias Fröberg
Inspelning: Conny Wall
Mix: Linus Larsson
Mastring: Hoffe Stannow, Cosmos mastering
Skivbolag: Balloon Ranger/Universal

Produktionen av Do you remember vilar på fem ben: trummor, Anes röst, bas, First Aid Kits röster och orgel. Trummorna, två set plus en extra marschtrumma, mickades med ett stereoöverhäng per trumset och bandmikrofoner på baskaggarna, och spelades in i två omgångar, ett för grundbeatet och ett för ett mer percussionbetonat pålägg. Att det ändå är 49 spår beror på alla körspåren och på ett stort antal inspelade effektkanaler.

Spår 1-14 Trumkanaler, omgång ett
– Vi hade ett stereopar på varje trummis, två Coles 4038 på ett set och två Neumann M 269 på det andra och en billig bandmick, en T-Bone, som är väldigt bra, framför varje bastumma. Utöver det en stor marschtrumma med mycket sub i, också med en T-Bone. Trumseten är pannade 100 procent vänster-höger. Trummisarna är Lars Skoglund, Per Eklund och Ola Hultgren och med alla tre i samma rum finns ingen separation mellan dem vilket gör att alla kanalerna flyter ihop.

– Sedan har trumkanalerna gått genom inspelade effektkanaler i inspelningen plus att vi har haft extra effektkanaler när vi mixade. När vi lyssnade i Connys rum fick vi helt otroliga kickar av hans gamla Carlsson-högtalare som lät helt fantastiskt i det hårda rummet. När vi tog upp det i den här lyssningen lät det inte alls likadant – mina Klein und Hummel låter också fantastiskt och gör att man blir kickad fast på ett annat sätt – så för att återskapa känslan av Connys rum med ett par rätt kassa hifi-högtalare använde vi ett Bricasti M7-reverb.

Spår 10 Bas
– Det här är albumets enda låt med vanlig bas och det är Peter Morén från Peter, Bjorn and John, som spelar. Han sitter i köket med en stor Fenderförstärkare med reverb och min alldeles äkta Fender Precision från 1957. Basen är inspelad med en Shure SM7.

Spår 11 501
– Ett separat Roland Chorus Echo-spår på trummorna.

Spår 12-13 Calrec
– Här är Calrec-mickarna i köket – dörrarna är öppna in till stora rummet – och här hör man hela första omgången trummor och också Peters bas i samma rum. Fantastiskt bra ljud som sätter karaktär.

Spår 14 Trumrum Manley
– Samma spår fast limiterat genom Chandler TG1 i mixen.

Spår 15-18 Neumann
– Del två av truminspelningarna. Lars Skoglund, som hoppade in i studion bara för den här låten, spelar på två golvpukor och en apskalle i Neumann-mickarna i vänstersidan. Per Eklunds klubbor på virvel och pukor ligger till höger i Coles-paret. Ola Hultgren, den enda som sitter ner, spelar på en knappt stämd virvel och en baskagge. Pannade fullt åt varsitt håll. Sedan kommer Roland 501:ans reverb i två kanaler, båda 100 procent höger-vänster. Man känner igen det på bandekosoundet på studsarna. De här kanalerna är nog de som sätter mest prägel på hela trumpaketet.

Spår 19-23 Klapp
– Hela gänget lägger handklapp i köket inspelat med Calrecmickarna. Mycket på plattan är gjort så att vi bara har låtit mickarna stå där de har stått och så har vi spelat in. Spår 23 är en separat EMT140-kanal för klappen.

Spår 24-34 Ane
– Med helt band stod Ane och sjöng i sångbåset vid stora rummet. När det var trummor med ville jag i alla fall ha den separationen. Hon är inspelad med en Neumann U47 FET som visade sig vara väldigt fin på hennes röst. Jag har en Neumann CMV3 från 1938, en mick som jag köpt från skivbolaget Mute och som har varit med på en massa Depeche Mode- och Nick Cave-inspelningar, och egentligen hade jag tänkt använda den på hennes röst men den var trasig. Jag har använt mycket EMT 140-plåt men ännu mer delayerna, både Roland Chorus 501 och 201, för det tar fram hennes röst på ett väldigt bra sätt utan att man behöver dra på så starkt. Man kompenserar volymen med delayerna och det ger också en väldigt cool känsla. I sångkedjan ingår också min gamla Teletronix LA2A som vi satte på limit- istället för kompressorläge och det skapar ett speciellt tak som också blir väldigt skönt. LA2:an är ingen reissue utan den riktiga grejen och disten i den låter väldigt bra. Ane har väldigt mycket ställ i rösten och på ett ställe viker sig limitern i början på frasen. Vi försökte få bort det men lyckades inte helt. Det här hade inte gått igenom på en Toto-skiva …

– Roland-ekona blev också liveskruvade på under tagningarna – om jag inte stod i liverummet och dirigerade satt jag i kontrollrummet och skruvade. När vi satte soundet var jag väldigt noggrann med Anes sångsound så att ekostudsarna skulle ligga rätt.

– Hela den här kedjan gick också ut i hennes lyssning.

Spår 35-47 First Aid Kit
–  First Aid Kit stod i köket och sjöng genom U47:an som vi hade flyttat ner från Anes position i sångbåset. Det är många dubbar men jag har jobbat mycket med dubbar på körerna och beroende på tagning kan man höra både Afrika och Rumänien. Det är 13 spår sammanlagt.

Spår 48-49 Orgel
– Martin Hederos spelar orgel i köket genom ett Leslie mickat med två Sennheiser 421:or. Det är mycket EMT140 här och jag kan tänka mig att vi bara använde 140-signalen för jag ville ha den där dance hall-feelingen. Orgel-slingan är väldigt enkel, men alla – Martin, Ane och jag själv – var inblandade för att få den perfekt så det tog tid. Sedan ligger det svagt en orgel i vers två som jag klippt till i efterhand och flyttat.

0 Kommentarer