Skickat 2012-04-20 - 16:26
Wow, vilka snubbar man är kompis med här på forumet! Respekt.
Ok, då ska jag berätta om mina fyra minuter i rampljuset.
År 2000 tog Citypendeln över tågtrafiken i Stockholm, och det blev ett eländes elände. Ständiga förseningar och inställda tåg. En riktigt grismulen, blåsig och regntrist fredagsmorgon i februari stod jag på perrongen och väntade på ett tåg som aldrig kom. Inte heller nästa tåg kom. Nästa tåg då? Nej. Kan tillägga att jag bodde en lång bussresa från stationen så det var liksom inte bara att knata hem och dricka varm choklad. Tåget efter det kom, men då var det så fullt av hysteriska och arga människor på perrongen, alla inställda på att komma med tåget eller dö, så jag höll inte på att komma med...
Gruvligt försenad dök jag upp på jobbet, där alla var sura för att jag kom så sent.
- Det gick inga tåg...
- Nä nä, har vi hört det förr?
Var tvungen att jobba över EN FREDAG för att hinna med allt. När jag till slut var färdig, i dubbel bemärkelse, var det dags att ge sig iväg mot Centralen. I den mörka kvällen, i kyla, blåst och duggregn tog jag mig dit. Men vad nu? Jag kom knappt ut på perrongen, det var så fruktansvärt med folk där. De tidigare tågen hade tydligen varit inställda. Men informationstavlan sade att det går ett strax. I högtalarna ropades det ut olika saker på ett främmande språk, jag gissar på marsianska, då skrap och pip var en väsentlig beståndsdel. Inga tågvärdar eller någon personal syntes till av förklarliga skäl, de hade lynchats på plats.
Straxet passerade men något tåg passerade ej. Jag ska inte trötta er med detaljer, men denna fredagkväll kände jag mig som Michael Douglas i Falling Down, säg något till mig och jag tar fram mitt basebollträ! Med tårar i ögonen (mest på grund av blåst och regn) stod jag och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Du vet, den där känslan när det skälver i hela kroppen och man bara vill gallskrika att mamma ska komma och hämta en. Men som vuxen man gör man inte det, utan man står rätt upp och ner och ber till Gud, Allah, Tomten och påskharen att det snart måste komma ett tåg innan bröstet exploderar.
Till slut kom ett pendeltåg, och de fyra inställda tågen hade inte passerat obemärkt om man säger så, nu blev det plötsligt som den där tävlingen "hur många personer kan man få in i en folkvagn", och de som vann folkvagnstävlingen hade ganska gott om utrymme jämfört med oss i tåget. Jag var desperat och tänkte att nu är det nog! Jag är ingen som skriver insändare eller demonstrerar men jag kände att något måste göras. Tanken att kombinera nytta med nöje föddes; jag gör en nidvisa om citypendeln!! Sagt och gjort, jag kom hem, slängde i mig maten och sprang ner i källaren där dator och gitarr förvarades. Skrev text och musik under fredagsnatten, och lördagen. Spelade in lördagsnatten, justerade söndagen.
Tänkte först skicka det till Citypendeln, men varför då? De skulle bara slänga mp3filen i papperskorgen. Så jag skickade på söndagen ett anonymt mail till Radio Stockholm där jag bifogade filen.
Jag skrev att jag nu drivits till mitt yttersta av klåparna på Citypendeln, och denna låt var resultatet av mitt vansinne, spela den gärna! Visa vad de gjort med en balanserad och helt vanlig familjefar!
På måndagen ringde min fru, och sa att en reporter ringt hem till oss och sökt mig, (min fru var barnledig) han undrade om det kunde vara jag som skickat in en låt till radio sthlm. Min fru visste inte om detta, men sa att; jo, det låter som något han skulle kunna göra. Hon lämnade mitt nummer och nu ringde hon för att förvarna.
Mycket riktigt blev jag uppringd senare under måndagen, och de ville inte bara spela låten, utan också göra en intervju i samband med det. Jag undrade hur han hade hittat mig, men då för- och efternamn syntes i mailadressen var det inte så många samtal svarade han. Han hade ringt runt till alla med mitt namn och frågat..
Först var jag väldigt tveksam, men gick med på att göra detta om jag fick vara anonym. Nej sa han, ett namn måste du ha, välj ett. Så jag tog artistnamnet Rolf-Holger.
På tisdagskvällen ringde de upp mig på jobbet (jobbade över som vanligt) och intervjuade mig och spelade låten. Det blev ganska lyckat, låten blev nedladdad i mängd från deras hemsida och de undrade om vi inte kunde göra om det nästa vecka. Jag gjorde en ny låt, en rap denna gång under namnet MC-Holger. Nästa tisdag samma sak, intervju och låt. Jättekul tyckte många, och de undrade om jag inte kunde komma till studion veckan därpå. Då var det dansbandet Rolf-Holgerz, med z på slutet, som smädade Citypendeln, denna gång med live-intervju i studio. Veckan efter var jag talesperson för hårdrocksbandet Hellholgers, med tillhörande intervju och låt.
Sedan gav jag upp, mest för att det upptog hela min tid, och vi hade precis fått vårt andra barn och ibland måste man prioritera. Men kul var det och jag var världsberömd både på jobbet och hemma, skrev till och med autograf till mig själv!
Ok, det var väl inga hits precis, men så nära jag kunde komma..
Trevlig helg!
R