Hoppa till innehåll

Just nu i M3-Nätverket
- - - - -

Gibson Flying V - Gitarren som siktade mot rymden



Studio 9-2012:
Gibsons pilformade och futuristiska gitarr är ett av de mest spejsade och coola instrument som byggts. Men det lär aldrig bli någon storsäljare.


Den ser ut som ett flygande v, var kommentaren som gav Gibsons Flying V dess namn. När Gibson lanserade sitt modernistiska mästerverk 1958 var prislappen i USA 247,50 dollar och hittar du en av de 81 V som byggdes det året (och bara 19 året därefter) får du betala ungefär lika mycket som en liten etta innanför tullarna i Stockholm kostar.
Med facit i hand är de flesta av Gibsons gitarrer som byggdes i slutet av femtiotalet och några år framåt i dag hett eftertraktade instrument av både samlare och musiker (läs rockstjärnor). Med klassiska modeller som Les Paul Standard, ES 335T och SG plus de futuristiskt designade modellerna Explorer (som först kallades Futura), Moderne (där inget original verkar ha överlevt) och Flying V, en klassiker för blues, rock och metalgitarrister, finns det massor av historia att basera dagens nybyggda vintagekopior på.

Men 1957 var det en helt annan historia. Gibson förknippades mest med jazzgitarrer och ansågs vara för traditionella jämfört med Fender. Precisionsbasen plus gitarrerna Telecaster och Stratocaster var helt enkelt coolare. Men några år in på femtiotalet vaknade bluesen upp en morgon med en tillökning i familjen som döptes till rock’n’roll. I slutet av årtiondet ville Gibsons chef Ted McCarty – som precis som Leo Fender inte kunde spela gitarr – förnya Gibsons tråkiga, traditionella image och ta upp kampen med Fender.

Tillökning i familjen
Ted McCartys idéer utmynnade i gitarrtrion med en modernistisk design där Flying V – trots att den försvann ur katalogen i början av 60-talet – blivit en överlevare med över femtio år på nacken (eller borde det heta halsen?).

Flying V:s djärva design lånades från bilar som Cadillac och Chrysler men också från tidsandan, där rymden fascinerade. En Flying V från 1958-59 strängades genom kroppen (som en Tele) och volym- och tonkontrollerna satt i linje och inputjacket på ena hornet på ovansidan. Två humbuckermikrofoner gav den ett varmt men ändå distinkt sound. I dag är nästan alla av Gibsons Flying V byggda i mahogny med greppbräde av rosewood. De har ett ”stoppstall” med Tune-o-matic, ton/volymrattar placerade som i en triangel och inputjack på plektrumskyddet.

Men ve och fasa, varken Flying V eller Les Paul Standard (så här i efterhand låter det rätt konstigt) blev en försäljningsframgång och båda försvann ur Gibsons katalog ett år in på 60-talet. Under en kort tid var det modellen vi kallar SG som hette Les Paul (!).

Flying V:s popularitet har gått i vågor men på senare år spelar många metalgitarrister på olika Flying V. De två första gitarrhjältarna som spelade V var Lonnie Mack – som utrustade sin ’58 V med ett Bigsby-svaj och den vänsterhänte bluesgiganten Albert King vände sitt V – som han kallade Lucy – upp-och-ned och med den tunnaste E-strängen högst upp mot taket, vilket gjorde att han ”töjde strängen” ned mot golvet i stället för vice versa. Han använde också en lägre och annan stämning än den vanliga. Jimi Hendrix är en annan gitarrhjälte som spelade på Flying V då och då och för några år sedan tillverkade Gibson en Jimi Hendrix Psychedelic Flying V inspirerad av det original-V från 1967 som Hendrix själv målade om.

Med tiden fick rock’n’roll fler ättlingar för varje år som gick, och bland V-fanatiker hittar vi Wishbone Ashs Andy Powell, Scorpions Rudolf och hans bror Michael Schenker som blev stilbildare för många senare gitarrhjältar som Metallicas Kirk Hammett och James Hetfield – där den senare spelade på en Gibsonkopia. Bland dagens stora rockare kan nämnas Chad Kroeger och Ryan Peake i Nickelback.

Bifogad bild: Gibson-Flying-V-New-Century.jpg När Flying V lanserades 1958 hade den ett mycket djärvt utseende.
För mer info:
www.gibson.com, www.flying-v.ch

0 Comments